Friday, September 01, 2006
angry times
egentligen är jag inte speciellt arg, besviken eller ledsen idag vilket man skulle kunna tro av rubriken. har haft en bra dag hittills, har jobbat på dagis med (hyffsat) snälla barn. har kollat på en film och hade sovmorgon ända till kl. 9. dessutom fick jag god vegetarisk lasagne till lunch (med glasspinne till efterrätt - det finns många fördelar med att vara dagisfröken vill jag lova!). kvällen skall tillbringas med att 1) käka tacos hos josephine och dricka vin 2) kolla på moulin rouge (tårar utlovas) utomhus på hovrättstorget .
nej, jag är ganska glad. men, det finns saker som stör mig i min gladhet. saker som gör att jag på allvar börjar fundera på att den här världen är hemsk och ondskefull. saker som israel och klusterbomberna. hur i helvete tänkte de? hur tänkte den som uppfann dem? hur tänkte de som producerade dem? och hur i helvete tänkte israel när de bestämde sig för att släppa en jävla massa klusterbomber över libanon under (rätta mig om jag har fel) de tre sista dagarna innan vapenstilleståndet inleddes? (inte för att det spelar någon större roll kanske, när de än släppt bomberna hade det varit jävligt, men det känns lite som en kass sista minuten grej - "vi måste passa på nu när vi kan"). aaaaahhh!
vart tog medmänskligheten, kärleken och det gamla hederliga sunda förnuftet vägen? "det existerar inte i sådana här situationer, i krig" - skulle någon hävda. och visst, det är sant - men sen när blev det okej med dåliga ursäkter? sen när blev sånt här okej?
svar: det blev aldrig okej. det är aldrig okej. men vi orkar inte bry oss längre. vi pallar inte att säga ifrån för denna gången är boven kompis med den största dörrvakt du någonsin träffat och sådana bråkar man inte med. man håller käften eller får käften inslagen.
usch vad pretentiöst det här blir, det var aldrig meningen - det finns de som gör sånt så mycket bättre än jag. men frustrationen finns här hur mycket pengar givarkonferensen än lovar (hur mycket tror ni de faktiskt får in?). det värsta är att inom någon vecka kommer jag inte att tänka på libaneserna och klusterbomberna längre medans det för dem kommer vara bister verklighet i flera år framöver. ¶ 7:05 PM
nej, jag är ganska glad. men, det finns saker som stör mig i min gladhet. saker som gör att jag på allvar börjar fundera på att den här världen är hemsk och ondskefull. saker som israel och klusterbomberna. hur i helvete tänkte de? hur tänkte den som uppfann dem? hur tänkte de som producerade dem? och hur i helvete tänkte israel när de bestämde sig för att släppa en jävla massa klusterbomber över libanon under (rätta mig om jag har fel) de tre sista dagarna innan vapenstilleståndet inleddes? (inte för att det spelar någon större roll kanske, när de än släppt bomberna hade det varit jävligt, men det känns lite som en kass sista minuten grej - "vi måste passa på nu när vi kan"). aaaaahhh!
vart tog medmänskligheten, kärleken och det gamla hederliga sunda förnuftet vägen? "det existerar inte i sådana här situationer, i krig" - skulle någon hävda. och visst, det är sant - men sen när blev det okej med dåliga ursäkter? sen när blev sånt här okej?
svar: det blev aldrig okej. det är aldrig okej. men vi orkar inte bry oss längre. vi pallar inte att säga ifrån för denna gången är boven kompis med den största dörrvakt du någonsin träffat och sådana bråkar man inte med. man håller käften eller får käften inslagen.
usch vad pretentiöst det här blir, det var aldrig meningen - det finns de som gör sånt så mycket bättre än jag. men frustrationen finns här hur mycket pengar givarkonferensen än lovar (hur mycket tror ni de faktiskt får in?). det värsta är att inom någon vecka kommer jag inte att tänka på libaneserna och klusterbomberna längre medans det för dem kommer vara bister verklighet i flera år framöver. ¶ 7:05 PM
