Monday, March 31, 2008
saker jag borde göra men inte kommer att göra idag heller
- sluta blogga på den här bloggen (jag gör det alldeles för sällan och jag har inget vettigt att tillföra)
- börja plugga
- gå och lägga mig
- gå till doktorn (eller? jag tycker att jag börjar bli bättre. om man bortser från att ena örat fortfarande är blockerat that is)
- börja plugga! (alternativt byta till något ämne där man har tid för fritid/vettigt liv också)
- göra något åt världen istället för att bara klaga
- resa!
- sluta klaga och växa upp
- leta reda på mitt hyreskontrakt så att jag kan hämta nyckeln imorgon
- beställa bredband (annars kommer jag att vara en mycket, mycket olycklig flicka snart)
men mest av allt borde jag ta och inse hur fantastiska vänner jag har. imorse på väg till skolan, trött och äcklig och sjuk och självömkande var jag trött på världen. trött på all skit som händer hela tiden. (det hängde ett papper på busstationen där någon undrade om det inte var någon som sett jacob, han är försvunnen). ibland blir världen för mycket och jag orkar inte med. det är så förbannat orättvist! (inte att jag inte orkar med alltså, utan världen i sig är orättvis). sen kommer man till skolan och får prata humanitär rätt och bli arg och frustrerad och sen prata med sina vänner. man kommer hem, ägnar några timmar åt att skriva utvärdering (åh, snälla någon låt mig vara klar med helvetet snart!) och sen när man är arg och trött dimper det ner fina mail i mailboxen och fina sms i telefonen. sen kollar man på film och blir för hundrade gången under dagen riktigt jäkla förbannad på denna värld och man vet att man kommer att vara arg, mycket arg, många långa dagar. men det blir liksom mer okej att vara arg när man har vänner omkring sig. vänner man kan skrika ihop med, som förstår ens ilska och som också vill göra något åt det.
nu måste jag bara göra just det också. göra något åt det. för att skriva den här kassa bloggen (med uppdatering en gång i halvåret) gör ju inte mycket för omvärlden. frågan är ju hur mycket mina 40 timmars pluggande varje vecka (nä, jag pluggar inte så mycket men jag borde!) gör det. ska jag inte bara sluta det här och kasta mig in i leken på riktigt istället? hur mycket kan man hjälpa när man sitter där med knäckt rygg och alldeles för många meter viktig text i huvudet om 4 år? finns man kvar som medmänniska då?
inte tusan vet jag.
men jag hoppas att mina vänner finns kvar då för annars orkar jag inte med den här världen en enda dag.
det vet jag. ¶ 11:34 PM
- börja plugga
- gå och lägga mig
- gå till doktorn (eller? jag tycker att jag börjar bli bättre. om man bortser från att ena örat fortfarande är blockerat that is)
- börja plugga! (alternativt byta till något ämne där man har tid för fritid/vettigt liv också)
- göra något åt världen istället för att bara klaga
- resa!
- sluta klaga och växa upp
- leta reda på mitt hyreskontrakt så att jag kan hämta nyckeln imorgon
- beställa bredband (annars kommer jag att vara en mycket, mycket olycklig flicka snart)
men mest av allt borde jag ta och inse hur fantastiska vänner jag har. imorse på väg till skolan, trött och äcklig och sjuk och självömkande var jag trött på världen. trött på all skit som händer hela tiden. (det hängde ett papper på busstationen där någon undrade om det inte var någon som sett jacob, han är försvunnen). ibland blir världen för mycket och jag orkar inte med. det är så förbannat orättvist! (inte att jag inte orkar med alltså, utan världen i sig är orättvis). sen kommer man till skolan och får prata humanitär rätt och bli arg och frustrerad och sen prata med sina vänner. man kommer hem, ägnar några timmar åt att skriva utvärdering (åh, snälla någon låt mig vara klar med helvetet snart!) och sen när man är arg och trött dimper det ner fina mail i mailboxen och fina sms i telefonen. sen kollar man på film och blir för hundrade gången under dagen riktigt jäkla förbannad på denna värld och man vet att man kommer att vara arg, mycket arg, många långa dagar. men det blir liksom mer okej att vara arg när man har vänner omkring sig. vänner man kan skrika ihop med, som förstår ens ilska och som också vill göra något åt det.
nu måste jag bara göra just det också. göra något åt det. för att skriva den här kassa bloggen (med uppdatering en gång i halvåret) gör ju inte mycket för omvärlden. frågan är ju hur mycket mina 40 timmars pluggande varje vecka (nä, jag pluggar inte så mycket men jag borde!) gör det. ska jag inte bara sluta det här och kasta mig in i leken på riktigt istället? hur mycket kan man hjälpa när man sitter där med knäckt rygg och alldeles för många meter viktig text i huvudet om 4 år? finns man kvar som medmänniska då?
inte tusan vet jag.
men jag hoppas att mina vänner finns kvar då för annars orkar jag inte med den här världen en enda dag.
det vet jag. ¶ 11:34 PM
